Detta är ett inlägg som blir lite annorlunda än de tidigare jag skrivit. Än sålänge har jag skrivit mycket om kroppens utsida och hur man håller sig snygg och fräsch, men detta kommer handla om kroppens insida. Och alla gånger är det inte så lätt att hantera själens känslor. Det är något jag själv har kämpat med i många många år nu och nu kommer jag att berätta min historia, dock med smeknamn eller ändrade namn på många människor. Detta är mina erfarenheter och sett ur min synvinkel och det är jag som väljer att gå ut och berätta om min barndom och om hur det är att försöka kämpa sig upp när man faller igen och igen och hur det är när man förlorar fler och fler i sin närhet, tills man känner sig som den mest ensamma i denna värld. Detta är min historia...
Jag föddes i Juli 1990, min mamma har berättat att det var en mycket varm sommar. Jag vet att mina föräldrar älskade mig från första stund jag kom till världen. Båda mina föräldrar var drogberoende men de försökte båda att sluta droga när jag kom, min mamma lyckades och var drogfri när jag föddes och fram tills jag var 3-4 år. Min pappa däremot lyckades inte trotts att jag vet att han verkligen ville och försökte, han gick tillbaka till droger och "droglivet" när jag var ca 8-12 månader (ca) vilket gjorde min pappa satt i fängelse stora delar av min yngre barndomstid. Min mamma visste att hon inte kunde fortsätta förhållandet med min pappa och jag och mamma flyttade själva. (Jag hälsade fortfarande på min pappa på fängelser mm så han försvann aldrig ur mitt liv, han kämpade för att kunna ha en relation med mig)
Jag och mamma bodde tillsammans och sista tiden med hennes nya pojkvän tills jag blev ca 4 år då min mamma kände att hon inte klarade av längre att vara en "riktig" mamma, hon kände att hon var påväg tillbaka till drogerna och ville inte göra som många andra narkomanföräldrar och dra med barnen i det livet. Hon gjorde det svåra valet att berätta för socialtjänsten hur hon mådde och fick hjälp först att bo tillsammans med mig på ett barnhem men sedan att fosterhemsplacera mig. Jag är idag så tacksam mot min mamma som gjorde det enda rätta och tänkte på mitt bästa som inte många andra föräldrar i liknande situationer gör och lät mig flytta till en annan familj, fast det krossade hennes hjärta.
Jag fick först flytta till ett fosterhem som inte var riktigt rätt. På vilket aätt vill jag inte gå in på, det sitter personligt i själen så efter bara ca 6-8 mån fick jag flytta till en ny familj. Södermarks. Där tog en ny riktning i mitt liv vändning. Jag bodde hos Södermarks som var en "kärnfamilj" mamma, , pappa och 4 söner varav 2 av sönerna fortfarande bodde hemma under tiden jag bodde hos familjen och där bodde jag i ca 7 år fram tills år 2001. Jag hade turen att bli placerad i en riktigt underbar familj som verkligen brydde sig om mig och älskade mig för den jag var. Jag vet att alla inte har samma tur som jag och ibland hamnar hos en riktigt dålig familj helt enkelt och för er som råkat ut för det känner jag ator sympati. Under tiden jag bodde hos Södermarks hade jag kontakt med mina föräldrar, ganska sporadiskt med min mamma och från början även med min pappa men allt efter åren gick gifte min pappa om sig och blev drogfri och vi fick mer och mer kontakt. År 2001 blev det bestämt att jag skulle få flytta hem till min pappa igen! Jag kommer ihåg den dagen de berättade det för mig som att det var förra veckan. Jag hade tillbringat helgen hos min pappa och hans fru och på söndag eftermiddag skulle dom köra hem mig till Södermarks igen, när vi kom fram satte vi oss alla och fikade vid köksbordet. (Jag, pappa, hans fru, mamman och pappan i familjen) Sedan tittade min pappa mig i ögonen och sa: snodden, vill du flytta tillbaka hem till mig? Jag blev överlycklig och några veckor senare när skolan slutat var allt klart. Flyttlasset gick mot Söråker där min pappa bodde.
Till en början var jag så överlycklig hela tiden att jag äntligen hade fått flytta hem! (Alltså tillbaka till någon av mina föräldrar) men ju längre tiden gick så började jag även tänka på vad jag lämnat bakom mig. Jag hade bott hos familjen S. i 7 år och jag saknade dem. Jag hade ju även skapat mig vänner där jag bott och allt det blev ju på något vis borttaget. I Söråker hade jag till en början knappt några vänner. Det är ett litet samhälle och det kan vara ganska svårt för ett barn att ta kontakt med andra barn då som alla redan känner varandra. Ju längre tiden gick och jag började skolan och ca ett år passerade så började det märkas tydligare och tydligare att min pappa hade blivit alkoholist istället. Några år gick det ändå ganska bra men ju mer alkoholen kom med i bilden ju mer skrikande, bråk, slagsmål och sömnlösa nätter blev det. Min pappa hade sjukdomen hepatit C (eller gulsot som det också kallas) och ju sjukare han blev, ju sämre mådde vi alla och framförallt jag. Jag såg att min pappa blev mer och mer gul i hyn och han kräktes blod allt oftare, han hade gula ögonvitor och levern var så trasig så den tillslut började producera ammoniak som gick uppåt och in i hans hjärna.
På våren 2005 gick det inte längre. Det gick inte en enda natt att få sova, jag hade fått "krympta nackmuskler" efter lång tid av ständig nervositet och jag och min pappas fru hade ett flertal gånger fått springa från lägenheten mitt i natten pga bråk. Pappa och hans fru gick då ifrån varandra, det var meningen att jag skulle stanna med min pappa till en början men första natten satt min pappa i soffan och ropade efter sin fru (han hade aå mycket ammoniak i hjärnan att han inte förstod att hon hade flyttat och ammoniaken gjorde att han inte kunde sova alls på slutet, han var vaken 24/7) Dagen efter det fick jag flytta med pappas fru. Det gick inte längre.
Sedan tog det någon vecka så träffade jag på min pappa när han satt på byn med "a-lagarna", jag hade ett par kompisar med mig, var 14 (skulle fylla 15) och jag skämdes. Jag och min pappa började bråka och jag skrek "Jag hoppas att du dör" till honom och gick. Sedan hände det värsta...
Ca 1,5 vecka senare ringer min pappas frus telefon. Det är min farmor som ringer och berättar att min pappa ligger på IVA på sjukhuset och ska opereras för magsår "om vi bryr oss och vill veta" (många i min släkt tyckte att det var fel av mig och pappas fru att lämna pappa när han inte mådde bra, men dom visste inte hur det var att bo där med honom på slutet. De visste inte att jag inte kunde slappna av en enda sekund på dagen om jag inte visste att pappa var "tvärdäckad") Min farmor berättade att pappa hade legat där i 3 dagar och att han hade kommit hem till henne i uselt skick och kräkts blod en hel natt och varit nästan okontaktbar emellanåt, hon sa att efter en natt gått ringde hon ambulansen som hämtade honom. Jag och min pappas fru hoppade in i bilen och körde gasen i botten till sjukhuset och där låg min pappa. Så gul mot de vita sångkläderna, han såg sliten och sjuk ut och han hade opererat honom för magsår så "han skulle vakna vilken minut som hellst" sa doktorn. Han vaknade inte på flera timmar så tillslut blev jag tvingad att åka hem och sova. De slutgiltiga testerna skulle komma dagen efter.
Dagen efter åkte vi till sjukhuset såfort vi vaknade. Jag, min bror (halvbror på pappas sida) och pappas fru kom dit och han hade fortfarande inte vaknat men de skulle han göra sa dom. Någon timme senare kallar en läkare in oss på ett kontor och säger "Vill ni ha saft och en kaka? Jag måste tyvärr meddela er att Lennart har högst ett dygn kvar i livet, man hade kanske kunnat rädda hans liv via en transplantation av levern men eftersom han är aktivt drickande så gör vi inte det."
I samma sekund läkaren uttalar dessa ord känner jag hur den sista lilla kraft jag har kvar i mig bara flyter iväg. Jag gick på två minuter från att tro att min pappa skulle vakna till att veta att han inte kommer överleva. När jag varit vaken i nästan 50 timmar gav läkaren mig staek lugnande medicin och sa till min pappas fru att jag var tvungen att sova och att de ringde såfort det hände någonting.
Vi hann ungefär halvvägs hem så ringer sjukhuset och säger att vi måste vända, pappa har försämrats och går snart bort. Vi vände, kom fram och gick in till min pappa och sedan satt jag mig på en stol bredvid honom. Han andades så ansträngt och ögonen snurrade på honom bakom stängda ögonlock, det är den värsta synen jag sett och jag kommer aldrig glömma den. Jag satt i timmar och bad min pappa om ursäkt, det sista jag sa till honom var att "jag hoppas du dör" och det bär jag fortfarande på mycket skuld för. Tillsist kände man hur pappa började bli kallare, fötter, sen benen, sedan magen och till sist hjärtat. Min pappa tog sitt sista andetag kl 01.50 den 18Juni 2005.
Efter min pappas död kom begravning och allt som följer, en annan gång ska jag berätta om en fantastisk vän som ställde upp som ingen annan under den perioden. Men när vi sänkte min pappas kärl i jorden kändes det som att vi begravde halva mitt hjärta med askan. Jag var inte längre densamma och kommer aldrig bli det heller.
När vårdnadsfrågan om mig kom upp blev allt så stökigt. Kommunen skötte det så fult. Jag stod ensam skriven utan vårdnadshavare i 6 månader på en lägenhet i Söråker innan något hände. Med all historia hade jag då utvecklat stark panikångest och psyket skrev en remiss till kommunen att de måstw göra något, några månader efter de saatte de igång. Min mamma hade då varit drogfri i ca 4 år men jag hade valt att inte ha kontakt med henne då men då min pappa dog tänkte jag "tänk om det händer min mamma något och jag har avvisat henne när hon försökt få kontakt med mig igen" så på vårdnadsmötet träffade jag min mamma för första gången på ca 4 år och följde med henne hem efter mötet och träffade min vackra vackra lillasyster! Hon var ca 2-3 år då och jag älskade henne från första gången jag såg henne.
Inget ont som inte för med något gott, genom pappas död fick jag kontakt med min mamma igen och den kontakten är nu bättre än någonsin. Jag är så stolt över min mamma som efter 10 år fortfarande är drogfri och en underbar mamma till min syster!
Jag är också stolt över min pappa som jag vet verkligen försökte sluta men inte kunde. Och jag saknar min pappa så otroligt mycket varje dag. Jag vill inte att ni som läser detta ska tro att min pappa var elak eller på något vis ond, han var en genomsnäll, super trevlig, rolig och han var vän med alla! Han var en människa som alltid hjälpte andra utan att kräva något tillbaka. När jag skrivit om bråk, skrik mm så var det pappas sjukdom. Inte pappa.
Jag har så mycket mer att berätta om min historia, men vi tar en bit i taget. Jag vill tacka alla i min omgivning som orkat med mig och som tagit hand om mig när jag inte själv kunnat. Och jag älskar både min mamma och min pappa, även de bästa människor gör misstag.
Glöm inte en sak bara, det spelar ingen som hellst roll var du kommer ifrån, det är vad du gör och vem du bestämmer dig för att bli som betyder något.
Till alla maskrosbarn som mig, tänk på att vi i slutändan är mycket starkare än de som haft den turen alla borde ha med en glad, rolig och kärleksfull uppväxt. Jag känner att jag haft tur i mitt liv, det finns dom som har det värre men kan jag hjälpa en enda person ned min berättelse så är det värt det.
Hur har mina läsare växt upp? Självklart frivilligt om man vill dela med sig av det.
Kramar till er som behöver en! /emmeli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar