Hallå och god eftermiddag på er alla. Nu har jag varit artig idag också. Ja, nu är det såhär att inlägget som följer kommer att innehålla starka åsikter om en viss myndighet, med tanke på rebriken är det nog inte så svårt att förstå att det är socialtjänsten jag pratar om. Men detta är inget inlägg där jag läst massa artiklar i tidningen och blivit upprörd över det. (Nog för att det också skulle räcka, antingen tidning, kalla fakta, nyheter överhuvudtaget) men detta är faktiskt helt egna upplevda och "historier" som med tiden har fått mig att inse att denna myndighet är något som jag för min del alltid kommer att känna mig mycket sviken av...
Det hela började när jag var ca 2,5 år gammal. Min mamma mådde inte bra vid den tiden och kände att hon sakta men säkert höll på att ramla tillbaka i sitt missbruk, hon ville mitt bästa, att jag skulle få växa upp i en fin familj med en trygg uppväxt tills att hon var så pass stadig att hon kunde agera mamma fullt ut igen. Nu efteråt har mamma sagt att hon önskar att hon då visste hur mitt liv skulle arta sig efter det. Då hade hon kämpat till döden för att bli bra igen och inte behövt lämna bort mig. Min mamma har ävrn berättat nästa bit som jag hade svårt att förstå innan jag verkligen fick det svart och vitt. Min mamma fick i flera månaders tid säga till socialtjänsten i Sundsvall att hon börjat missbruka igen och att hon behövde hjälp med mig. Att hon inte klarade av att vara mamma helt enkelt. I flera månader fick hon svaret "Nej men du, du är ju en stark kvinna. Nog klarar du det här". Efter flera månaders bedjan om hjälp fick vi tillslut flytta in på ett barnhem jag och min mamma. Där tog dom urinprov och med det fick vi flytta därifrån, (fortfarande jag och min mamma). Flera månader gick igen och min mamma fick fortfarande tjata för soc att hon behövde hjälp. Tillslut kom dagen då socialmyndigheten första gången verkligen ingrep i mitt liv, då hade jag hunnit blivit 3,5 år och dom kom på kvällen, det var mörkt ute har jag svaga minnen av. Och att dom slet mig ur min mammas famn och jag blev satt i en bil med dem för att åka till mitt första fosterhem...
I mitt första fosterhem kan jag starta med att berätta att jag inte alls borde blivit placerad hos över huvudtaget! Det dracks för mycket alkohol och dr kände min mamma och pappa sedan tidigare så båda mina föräldrar var välkomna att hälsa på (vilket är bra att barnet får träffa föräldrarna men då ska fosterfamiljen se till att föräldrarna är nyktra med, det var ju ändå därför jag flyttade) Om ni hängt med riktigt nu så har socialtjänsten redan här när jag inte ens är 4 år gammal gjort ett flertag fel i sina ageranden. Tillslut så insåg väll även sociala att jag inte kunde bo kvar på detta stället så när jag är 4 år, alltså inte ens ett år sedan jag flyttat in så fick jag flytta igen, denna gången till familjen Södermarks...
Denna gång hade jag turen att få komma till just ett sånt ställe som mamma viljat då hon gjorde det svåra valet att ge upp min uppväxt (hos henne). Jag hade det bra hos den familjen, men det var tack vare familjen, inte sociala. Jag fick byta "handläggare" på soc 8 gånger under dessa 7 år. Så jag fick ett förtroende för familjen, men inget för myndigheterna. Och detta skulle visa sig bli mycket värre ju längre tiden gick... jag bodde som sagt i 7 år i trygghet hos min andra fosterfamilj innan socialtjänsten bestämde att jag fick flytta tillbaka till min pappa igen, jag blev såklart väldigt glad över detta, jag hade fått en bra relation till min pappa och hans fru så jag var glad. Senare skulle det visa sig att det var mycket sociala hade antingen hoppat över att checka upp innan jag flyttade, och många löften som bara föll i sanden när jag väl hade flyttat hem till min pappa.
Innan jag flyttat ifrån Södermarks så lade mamman i familjen tydlig fram till socialtjänsten att de som familj ville stå kvar juridiskt i mina papper som "avlastningsfamilj" eller "stödfamilj" som det brukar kallas. Detta var även något jag ville och som min pappa också gick med på, detta var alltså en genensam önskan från oss alla för att jag aldrig skulle behöva stå ensam. Nu senare har jag fått vetat att min foster mamma hos Södermarks hade förstått redan då att något inte var som det skulle och ville inte egentligen släppa iväg mig helt riktigt än. Hon hade även tagit upp detta med socialtjänsten men de ansåg inte att det fanns behov för att vara orolig så jag flyttade till min pappa...
Under tiden jag bodde hos min pappa (som jag ändå inte hade bott hos sen 2 års ålder) så hade jag kontakt med sociala en gång, det var ett telefonsamtal samma dag som jag flyttade in då dom undrade om flytten gick bra. Nu är det ju såhär att egentligen skulle vi ha fått besök av sociala minst en gång i månaden oanmält och telefonsamtal en gång i veckan vilka både uteblev totalt. Nu efteråt har jag många gånger undrat om jag skulle sitta på en annan historia idag om dom hade följt upp mig som de borde ha gjort. Men istället bröt sociala helt kontakten med mig och jag var lämnad att klara mig hos en pappa som utvecklades från narkoman till alkoholist på kort tid...
Jag tog aldrig själv upp kontakten med sociala medans jag bodde hos min pappa där allt blev mer och mer tragiskt för var dag som gick. Med takten som pappa höll med sitt drickande, sin sjukdom och alla dessa bråk som följde så hade jag aödrig haft någon hjälp av socialtjänsten, hade ingen anledning att lita på dem så ända in i slutet och pappas död så teg jag till alla om tumultet som skulle kallas vårt liv.. mina farhågor om att jag inte hade något stöd från sociala besannades verkligen när min pappa gick bort när jag skulle fylla 15 år...
Jag var helt förkrossad efter min pappas död, trodde aldrig att jag skulle känna glädje mer, ville själv inte ens leva längre och jag stod utan vårdnadshavare. Jag drabbades utav panikångest och från "barnpsyk" skickade de en remiss till socialtjänsten där de stod att de måste skynda på med min utredning (som de skapade för att jag stod utan vårdnadshavare). Jag bodde hos min pappas fru men var ensam skriven på en lägenhet där ingen bodde längre, jag hade ingen vårdnadshavare och jag hade förlorat min pappa. Trotts denna remiss och att alla parter (jag, min mamma och min pappas fru) var överens så tog det ändå över ett halvår innan jag hade en vårdnadshavare igen. Då hade jag hunnit bli ca 16 år!
Det visade sig till sist att utav socialtjänsten kunde jag inte en gång under min uppväxt vänta mig någon hjälp och stöd. Jag vet att jag bara år en utav många barn, ungdomar och vuxna som behandlats på fel sätt utav soc. Det är grova tjänstefel på följd men ingenting görs. Jag tycker det är så tragiskt och jag vet hur otroligt mycket detta har påverkat mitt liv, och detta måste på något sätt få ett slut så sociala myndigheterna slutar förstöra barn för att de som arbetar där ofta inte vet vad de gör/pratar om..
Nedan följer en bild där jag var ca 13 år och allt detta galenskap höll på som värst runt omkring mig. Man ser det knappt utanpå men detta barn ni ser på bilden mådde riktigt dåligt på den tiden det togs.
Många kramar emmeli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar