Hallå där alla läsare,Vad händer en dag som denna då? Å lördag dessutom, få se vilka tokigheter man kan hitta på..
Jag vet att med sommar och sol som nu kommer så är det även många som vill svalka sig med en öl eller cider i sommarvädret. (Och det är inget fel med det) MEN... snälla kära läsare, (iaf ni som har barn omkring er) tänk på barnen. Jag kritiserar inte föräldrar som dricker alkohol, men jag kritiserar de föräldrar som dricker på det sättet att barnen märker att de vuxna blir fulla och känner sig otrygga. Anledningen till att jag verkligen vill lägga vikt vid detta denna sommar är att jag själv har varit det otrygga barnet som inte förstår vad som händer riktigt, men ni kan ge er f*n på att barnen märker att något är fel, precis som jag kände att något var fel.
Jag vet att det är många föräldrar (eller vuxna med barn kontinuerligt med sig) tror att barnet säger till ifall han/hon är orolig, fundersam vad som händer eller kanske rädd. Men så är inte fallet. Vissa barn kanske säger till men räkna inte med att barnet säger ifrån om det känner sig osäket, det är faktiskt föräldern eller den vuxna som har ansvar över att barnet inte är med på olämpliga ställen eller med folk som druckit för mycket.
Jag som sagt har varit det otrygga barnet som inte vågade säga något, och för att ni verkligen ska förstå hur varmt denna fråga ligger om mitt hjärta så ska jag nu berätta "historien" om hur jag blev introducerad för alkohol när jag var ett barn...
I det första fosterhemmet jag blev placerad på drack "föräldrarna" för mycket, vilket var en utav flera orsaker att jag blev placerad i ett annat fosterhem, hos Södermarks. Där drack dom mycket sällan, kanske en öl till maten på fredagskvällen någon gång ibland eller vid någon "gårdsfest" med vänner, MEN de drack aldrig på det viset att jag märkte att dom blev fulla eller så, och om någon annan (te.x på en fest) blev för full så åkte vi helt enkelt hem. Det är på detta vis jag anser att det är okej att dricka, måttligt och med barnens bästa i åtanke. Sedan om man har barnvakt och festar till det så är det väll upp till var och en vad man vill göra, huvudsaken är att man är pigg och kry när barnet kommer hem igen.
När jag flyttade hem till min pappa så hade jag aldrig sett honom full. Under det första året jag bodde hos min pappa så drack han inte, Jag var 11 år gammal och vi hade hyrt en ö med stuga och brygga och egen båt att få låna. Jag hade sommarlov och vi hade en härlig minisemester där, min bror (samma pappa som mig) var också med och vi hade riktigt roligt. Sedan åkte pappa, min bror och en vän till pappa (och familjen) ut med båten och jag och pappas fru och vår hund stannade kvar på ön för det var sista dagen och vi skulle packa ihop och städa efter oss. När min pappa och min bror kommer tillbaka så märker jag på en gång att stämningen förändras, vi packar ihop det sista och jag och pappas fru och hunden hoppar i båten och åker mot fast land.
När vi ska kliva ur båten så håller pappa nästan på att trilla i vattnet men med lite diskret stöd från sin fru (vilket jag förståss märkte men ingenting sa) så kom vi alla in i bilen och hem. När vi skulle kliva ur bilen och gå upp till vår lägenhet (en trappa upp) så får både min bror och pappas fru hjälpa honom upp för trappan, och där stod jag så gott som i chock. Vad har hänt med pappa? Är han sjuk? När blev han sådär? Många tankar snurrade men efter en natts sömn vaknade pappa (förmodligen väldigt bakis) och berättade för mig att han druckit dagen före och bad om ursäkt för hur han hade fört sig. Det var första gången jag såg min pappa full och nu 12 år senare så kommer jag ihåg det så tydligt än.
Med att tiden gick så började pappa att dricka allt mer och för mig blev det vanligare och vanligare att man mer eller mindre alltid såg en ölflaska på bordet och fler i kylskåpet. Vid 13 år (ca) satt jag ganska tragiskt nog och räknade pappas öl. Jag läste vad det stog på etiketten (hur många procent ölen han drack låg på) och jag räknade hur många fler han hade i kylskåpet..
När jag var 14 år gammal så hade det gått väldigt långt för min älskade far. Jag var då mer besatt än någonsin av mina "räknesätt". Jag kollade fortfarande etiketter, räknade antalet flaskor i kylen och jag hade även då lyckats lära mig hur många öl det måste finnas kvar i kylskåpet när jag kom hem efter skolan för att han inte skulle åka in på bolaget och handla mer alkohol. Vid detta laget hade pappas sjukdom nått ett långt stadium och han var inte sig själv längre. Dagarna bestod av en konstant oro och nätterna av bråk, skrik och en enormt stor förtvivlan. Hade man tur hade pappa druckit så mycket så han däckat och sov eller så hade man otur och det blev vakna nätter. Tillslut hade det nått en sån gräns att jag alltid sov med kläderna på för att alltid kunna vara berädd att sticka om det skulle behövas. Det var när jag inte hade fått sova en hel natt på ca 6 månader som jag var tvungen att flytta ifrån min pappa. Hade jag då vetat att han skulle gå bort ca 4-5 veckor senare så hade jag stannat. Då hade ingen kunnat ta mig från min pappas sida. Men jag visste inte..
Jag berättar inte detta för att få sympati hos någon, inte heller för att folk ska tro att jag hade en elak pappa för det hade jag inte, bara en med ett hjärta av guld som tyvärr var sjuk, mycket sjuk...
Jag berättar detta för att jag vill att alla föräldrar där ute ska tänka en gång extra innan de dricker sig fulla med varn i närheten. Jag är 23 år nu och mina sår är låångt ifrån läkta, vissa sår kommer jag att få leva med i resten av mitt liv. Jag berättar även min historia för alla barn/ungdomar där ute som läser detta och kanske sitter i en liknande situation som jag gjorde. Till alla dessa barn vill jag inge hopp. Det finns ett liv efter alla hemskheter man ser och känner. Jag vill även uppmana dessa barn till att berätta för någon att allt inte är bra hemma. Det kan vara vilken vuxen som hellst. Jag ångrar starkt idag att jag inte berättade för någon. Ingenting hemskare kan hända än det liv man redan lever som barn till missbrukare vare sig det är alkohol eller droger. Om ni inte har någon att prata med så skriv till mig, jag lovar att finnas här.
Till sist vill jag ta ett par rader att skriva till er därute som lider av samma sjukdom som min pappa. (Hepatit c) . Jag förstår att det är svårt att söka hjälp om man fortfarande missbrukar, behandlingen som botar denna sjukdom kan bara ges till nyktra människor. Men jag lovar er att vad som händer om ni inget gör (och fortsätter missbruka) så är det som händer så mycket värre. Det kan bara sluta dmed döden och jag har sett den på nära håll. Det ÄR värre än att behöva sluta missbruka.
Och till sist till ALLA föräldrar, tänk snälla alltid på barnen i första hand. (Jag tror och hoppas redan att de allra flesta redan glr det) men jag lovar er, en bra barndom är det bästa ni kan ge era barn.
Kram emmeli
Ps. Alla kort som följer på min pappa var runt åren 90-93 då jag var liten (okej då, mindre ;) ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar