Detta är ett lite annorlunda inlägg, det här inlägget tillägnas en underbar varelse här på jorden, Linnsan.
Kommer ni ihåg att jag igår skrev att jag har en vacker människa att tacka för att jag sitter här idag, en tjej som har stöttat mig genom tider där ingen annan fanns, det mest ja "konstiga" med detta var att Linn också bara var ett barn vid den tiden. Hon blev ett barn som hjälpte ett annat barn att överleva. Jag ska ta er tillbaka till när det började...
När jag flyttade hem till min pappa har jag berättat att jag inte hade många vänner, inte några faktiskt och här kommer Linnsan in i bilden... Linn är släkt med min pappas fru och på det viset lärde vi länna varandra. Hon bodde inte i Söråker som mig men såfort det blev helg eller lov eller what ever så såg vi till att umgås (lite småroligt det där förresten, vi älskade/älskar varandra som systrar men kunde inte umgås mer än 3 dagar sträck för då var de fullt bråk!). Med åren som gick så började det att hända saker. Pappa började dricka mer, och med de kom även bråken, och skriken och allt annat jag föeut skrivit om. Så naturligtvis blev det längre mellan gångerna när jag och Linn kunde ses. Men jag måste tillägga att pappa Älskade Linnsan precis som ett tredje barn. Och Linnsan var nog den av mina vänner som kände min pappa bäst ockaå.
Om du läser det här gumman, kommer du ihåg. LINNSAN, PINNSAN, PÖÖ, BODDE PÅ EN ÖÖ..
Det var tider det, sen kommer de allra värsta hemskheterna..
Som jag skrev i inlägget om "sorgens demoner" så satt jag vid min pappas säng konatant när han låg där och höll på att dö, ändå fram tills min pappa tog sitt sista andetag så satt jag där bredvid honom, men sen...
Så rusade jag ut ur sjukhusrummet ut på balkongen och allt var så förvirrat. Kl 01.55 kanske så ringde jag det allra första samtalet sedan jag fick veta att det stod illa ställt med pappa. Jag ringde Linn. Jag vet och förstår att det samtalet var bland de värsta man kan få, men det enda jag fick ur mig ur luren var. LINN, pappa är död. Pappa är död. Jag fattar inte. Han levde nyss, vad ska jag ta mig till? HAN ÄR DÖD! Resten av samtalet grät vi bara. Jag samlade lite krafter och sedan la vi på och jag gick in för att se min pappa för sista gången någonsin och "ta farväl" vem fan aäger aå egentligen? Vem kan ta farväl av en förälder? Speciellt som precis fyllt 40 år. Det går inte, men jag försökte.
Dagarna gick och gick, för mig var de meningslösa. Ingenting hade någon mening när inte min pappa fanns längre
Begravningen kom och jag var i upplösningstillstånd, vi kom fram till kyrkan (gravkapellet) och jag kunde inte gå in. Då kommer Linn och tar mig i handen och säger "kom nu gumman så går vi in och ger "pappa" ett fint farväl. Sen gick vi in i kyrkan. Ett av mina värata minnen i livet men ett av de bästa när det gäller vänskap. Linnsan satt bredvid mig på "famiiljeraden" oxh höll mig i handen genom hela begravningen och under hela tiden släppte hon aldrig min hand, hon var min styrka att klara mig igenom begravningen. Och när det var dags att gå runt kistan och "ta ett sista farväl" så följde hon mig, stöttade mig när jag höll på att falla ihop vid kistan och hon ställde upp på ett sätt som bara en levande ängel kan göra. Och för det min kära "syster" kommer jag alltid att vara tacksam för. Jag har haft två vänner i hela mitt liv som verkligen har varit/är själsfränder. En lever inte idag, men det är en annan historia på min väg genom livet. Jag hoppas att alla ni därute har eller kommer att träffa minst en sån vän i ert liv, det är dem som gör skillnaden mellan ensamhet och själsvänner. Linnsan: Jag säger det inte ofta, men jag älskar dig. Stefan: Jag saknar dig varje dag min vän. Nu är set dags för mig att äta lite frukost och ladda för nästa inlägg som kommer att handla om att handla de chicaste, snyggaste kläderna. Inte alltid samma sak som de dyraste, eller? Mer avalöjar jag inte. Godmorgon till er alla, önskar er en fin dag och glöm inte att checka bloggen lite senare. :-) Kram emmeli
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar