Idag har jag en riktigt låg dag. Mina "demoner" kommer riktigt nära idag och det är en så jobbig känsla att veta att man föralltid kommer att bära med sig denna smärta och plågas över både andras och mina egna felande handlingar. Jag har än inte riktigt kommit så långt i mig själv att jag klarar att skriva/prata om allt, vissa saker klarar jag inte ens av att tänka på. Men för att ni som inte står mig riktigt riktigt nära så att ni redan har en hum av vad jag pratar om ska kunna förstå någorlunda så kommer här fortsättningen på min berättelse. Inte med några detaljer och inte allt i sin helhet. Det kommer när jag blivit starkare, men här kommer i korta drag "sagan", "historien" eller vad man ska kalla det om hur jag gick från att vara ett barn i en olycklig situation till en vuxen människa som känner sig lyckligt lottad!
När jag var i ungdomsåren var jag ofta ute med vänner, festade och drack och försökte verkligen att göra allt för att inte tänka på allt tragiskt omkring mig, sprciellt för att inte tänka på pappas död. Ingenting fungerade såklart, om något blir man mer sentimental när man dricker. Jag umgicks mycket med "olämpligt sällspak" om man ska använda polisens ord. Det var flera gånger jag fick åka med polisen bara för att jag var så ung och umgicks med folk som var busigare, och äldre än mig. Jag började gymnasiet men bestämde mig efter 2 år utav 3 (två veckor före skolavslutningen, smart tjej) men ångrade mig under sommarlovet och fick gå om mitt andra år. Fram tills år 2008 var jag överallt och ingenstans och jag brydde mig heller inte mycket om det.
2008 kom vändningen i mitt liv som jag så väl behövde på den tiden. Jag träffade en kille som jag blev dunderkär i. I det ögonblicket hände något i mig. Det var faktiskt någon där som brydde sig riktigt mycket om mig, bara för att jag var just jag. Jag hade helt plötsligt någon där jag kunde prata med, på riktigt även om det tog tid innan jag vågade lita på att han verkligen skulle stanna kvar. Jag har mer eller mindre hela mitt liv gjort ett helvete för dem omkring mig. Bara för att testa hur lång tid det tog innan de lämnade mig, i min mening fanns det ingen som stannade för evigt. Det var bara olika lång tid innan folk stack på ett eller annat vis. Men ju längre tiden gick så började det gå upp för mig att "den här killen stannar faktiskt". Han hjälpte mig att komma upp i tid till skolan, tvingade tillochmed iväg mig när jag inte själv ville och ställde upp på alla sätt som är möjliga. Det är verkligen ett guldkorn utav mitt liv.
Mer eller mindre från 2008-2009 blev jag nykterist. Jag behövde inte dricka bort mina minnen och problem längre. Jag kunde prata om dom med min sambo och om jag inte kunde det så hade jag en trygg famn att ligga i. Det räckte.
Jag är verkligen glad att jag vågade ta chansen att lita på honom. Nu, 4 år senare har han inte försvunnit nånstans. Jag kan med glädje idag säga att jag hade fel, alla människor försvinner inte.
Jag har här i inlägget precis som jag skrev utelämnat mycket eftersom jag inte känner mig stark nog för att ta upp allt just nu.
Jag började på detta inlägg ca 10 i förmiddags, men det är en svår avvägning om hur mycket jag känner att jag orkar dela med mig av just nu. Jag kan säga såhär, att allt ligger inte så långt tillbaka i tiden att jag och de andra som drabbats har läkt än. Jag hade tänkt att detta endast skulle bli ett glatt, trevligt inlägg men jag vet inte, denna dag känns inte så munter som jag hade viljat. Jag känner att detta är en utav de dagar då jag saknar min pappa så otroligt mycket att det gör ont i bröstet..
När jag var lite yngre var jag rädd att jag skulle glömma min pappa. Att jag skullr glömma hur han såg ut, luktade, hans röst och hur hans kramar kändes. Vissa saker har börjat försvinna (det har nu gått 7 år sedan han gick bort) som t.ex hur pappa luktade, och precis hur hans röst lät men jag har något som påminner mig då och då. Iaf om hans röst och det är drömmar. Jag drömmer ofta om pappa och de gånger det är drömmar som jag kommet ihåg så ser jag honom så tydligt i drömmarna och hör precis hur hans röst lät. Sedan när jag vaknar upp är saknaden dubbelt så stor som en "vanlig" dag.
Nu ska jag ta och fösöka rycka upp mig lite och få saker och ting gjorda här hemma.
Du ska veta att jag är tacksam för att du funnits här för mig och aldrig försvunnit, du kommer alltid att ha en stor plats i mitt hjärta Peter. <3
Här följer några bilder på mig och han som kom in i mitt liv för att stanna. Fyra år av trygghet och kärlek fångat på några bilder.